Brädad av Philip Zandén
Det är olika saker som han jämför med, som Samarkanda, när hon kommer. Och då har jag och min 20-åring vid något tillfälle börjat prata om... Och det här påminner ju också, de flesta av oss kanske, om en scen i Woody Allens Manhattan. Där han är deprimerad och lägger sig med sin diktafon och pratar in på samma sätt. Vad är det som... Varför håller jag på? Varför finns jag?