Della Morta 57 – Evert Taubes näst mest självgoda sång
Det märker man att Hasse strör omkring sig. Det finns i massor med texter. Men återvänder jag till originalmanuskriptet. Det är alltså från skivdokumentationen om monolog nummer ett. Ja, just det. I 88-öresrevyn. Nej, Svea hund. Svea hund. Ja, nej, just det. Jag blandar ihop det med Resenären. Ja, precis. Men nummer ett är den som mynnar ut i att han läser limerickar. Limerickan, just det. Med en stor rolig gul hatt på sig.