Della Morta 57 – Evert Taubes näst mest självgoda sång
säkert kan ha stått i korrelation med hans drickande skulle jag tro. Man får lite också bilden av att Olle Adolphson var jävligt vrång och vresig. Även om han säkert, också omvittnat, kunde vara väldigt briljant och rolig och berätta historier och så vidare och laga fantastisk mat och hela faderullan. Men det var ju väldigt mycket på hans villkor hela tiden. Ja och han var ju, det är väl uppenbart, han var på ett vis en sorts ensamvarg.