Della Morta 57 – Evert Taubes näst mest självgoda sång
det är väl uppenbart, han var på ett vis en sorts ensamvarg. Han ville inte finnas i några kollektiv riktigt, han ville inte ställas bredvid någon annan. Han ville inte jämföras utan han ville vara siende. Sen fick folk gärna komma hem till honom och gärna bjuda honom på saker. Han kunde gärna stå på samma scen som någon annan men han ville stå som Olle Adolphson, inte som en del i ett gäng. Och det fanns ju uppenbarligen i honom från början.