Della Morta 57 – Evert Taubes näst mest självgoda sång
Vet inte om detta är sant överhuvudtaget. Men det som jag mest fastnade för är att Olle Adolphson långt senare kommenterade att samarbetet tog slut med att Beppe valde att utgå från ett oerhört självcentrerat perspektiv. Jag gjorde tvärtom. Vilket känns lite som The part calling the cat of black för Olle Adolphsons perspektiv. Det var ganska ordentligt självcentrerat, men jag tror definitivt inte att han ville se det så.