Della Morta 57 – Evert Taubes näst mest självgoda sång
Då säger man åt publiken vad de ska känna och det blir bara så jävla intressant. Jag håller inte med om det sista. Jag älskar, det är av samma skäl som jag älskar när Hasse Alfredson spricker när han gör Lindeman och börjar fnittra åt skämten innan han har dragit dom. Det är aldrig någon tvekan. Vi får följa med honom på hans känslomässiga resa. Nu är jag desperat, nu är jag glad. Nu hör jag någonting roligt i mitt huvud.