Della Morta 94 – Per Eggers som referensram
blir liksom lätt tröttsamt och där tycker jag att tidens tand kanske gnager som allra mest obönhörligt. Men jag tycker ändå att jag kan se när jag läste en del av Pekkas gamla texter att det finns en sorts friskhet i dem som är helt jämförbar med Povels i Min galna hage