En attrapp i päronträ
Jag har inte hört den plattan på väldigt många, jag tyckte mycket om den då, när jag hörde den nu, men då har jag förstått att det kanske är bara jag och typ Tomas Andersson Wij som gillar den plattan. Jag gillade mycket greppet med att han, som du antyder, han befriade ju liksom Plura från sin läst, det vill säga den akustiska gitarren och ackorden, och stöpte om honom i en annan tappning. Jag gillar principen att göra en sån grej. Man hade kunnat göra en soloplatta som hade kunnat vara