En attrapp i päronträ
av Bob Dylans centrala 60-talsplattor. Highway 61 Revisited och Blondon Blonde och dem. För jag tänkte att nu ska jag läsa filmvetenskap. Där kommer det vara fullt av människor som sitter med Bob Dylan-hattar och kan allting om Bob Dylan och Springsteen och Tom Waits och Coen. De flesta av de gubbarna kunde jag lite om. Men jag visste ju att Dylan skulle naturligtvis vara den klarast lysande stjärnan för de här människorna.