En massa Ardy Strüwer
som ju såklart är lite roligare. Men jag tycker också själva berättelsen om nobodies, som blir somebodys, och i fallet Europe, återigen, tillbaka till nobodies. Kim Marcello vill jag minnas, han beskriver liksom bokstavligen hur de kommer, skivbolaget kommer med en sax och klipper sönder kontokort, och nu finns det inte mer pengar.