Ett högerspöke med Eva Dahlgren-frisyr
Som för ordet här. Jag kanske måste... När man som vi nöjeshistoriker sitter och läser dem. Så kan man bli djupt frustrerad. Särskilt på Lillie Sidners memoarer i Lögn och ro. Som inte handlar om Lillie Sidner utan om en Cecilia Stefens. Men som nog är ett porträtt av Lillie Sidner. Eller? Vilka slutsatser kan jag dra?