Iodine Jupiter-frukost
Det fick den egentligen inte. Den fick ganska njugga recensioner faktiskt. Vilket är rätt välförtjänt för det är inte en skitbra pjäs. Ja, men det var Robert Gustafsson, det var Charlie Christensson, Arne Anka. Det året är 1995. Båda de företeelserna står på sin peak. Det räckte liksom för att dra sådana enorma succécrowds så att de till och med fick sätta in dubbla föreställningar och teaterchefen var lite pickpock.