Lasse Berghagens frimureri
Cia Berg från 1994. Och inte minst Robban Gustafsson. Inte minst Robban Gustafsson. Man kan väl säga att Robban Gustafsson som för den filmen är lite vad Johannes Brost var för Sean Banan inuti Seanfrika. Om den närmaste filmen har en saving grace. Det är lite roligt. Jag tror att Lust är ett sånt där ofta nämnt exempel på en riktig svensk praktflopp.