Man får aldrig glömma Janne Lucas
vara en Magnell. Det är väl inte Magnell? Det är väl nog en jag-dikt. Eller en roll-dikt. Han sätter sig där och börjar berätta om hur han kommer från landet in till Stockholm i 60-talets slut. Och det är i tjack och boos och allting är kul. Sen går man igenom olika faser. En ganska allmängiltig text. Jag känner igen beskrivningen.