Man får aldrig glömma Janne Lucas
Jag känner igen beskrivningen. Man har läst det där även i Klas Östergrens gentlemen eller om man läser tidiga Galago så får man samma bild av 70-tals-Stockholm. Det är kul i början. Det är som almarna och brass. Antingen så tvingas man, antingen så blir man tokvänster och sitter och slåss