Marianne Flachs kändisevent
så ligger ju Bergman som en blöt skugga. Det är många gånger väldigt teatraliskt och stelt och intellektuellt. Och så kommer ju som Widerberg, mannen på taket, som inte är det. Som man upplever som oerhört levande med människor. Och då är det en ganska rak filmatisering. Väldigt mycket av dialogen och så är ju mer eller mindre ordagrann från själva Lola.