PC – som i P.C. Jersild
Det är en knasig tramslåt med lite ordlekar som han sjunger med någon vanvettigt överdriven flåshurtighet. Som Magnus Härenstam på LSD ungefär. Och som jag är helt säker på att han försöker driva med sin 60-tals image. Sin egen persona. Det gör det väldigt intressant. Att han kan göra den sortens låtar. Och ställa sig frågan vad fan det är jag håller på med. Och bara lägger upp det som ett blödande hjärta på den berömda slaktkroken.