Staffan Liljanders avmätta släpighet
Vi skulle åka tillbaka in mot stan efter att ha haft sista jurymötet hemma hos juryordföranden. Vi åkte tunnelbanan. Vi står och vi är vid spärren och alla håller på att stämpla in sina biljetter. Och har lyckats komma igenom spärren. Där är ju tåget som vi ska ta. Nu skyndar vi oss fram så att vi kommer på det och inte behöver stå och vänta sju minuter på nästa tåg. Men det tänkte de andra inte göra alls. De förstod inte alls vad jag gjorde när jag började skubba. De stod kvar.