Tollie Zellmanschampagnefinger
Men där kunde de enda skådespelarna sitta i lugn och ro och prata en stund efter arbetet. De åt alltid pyttipanna. Ingen mat på jorden kunde gå upp emot Grönlunds pytt. Den blev nästan lika berömd som stjärnorna själva. Så småningom drogs en och annan invigd från teater eller präst till den spartanska lokalen. Där pytten var så god och konstens fana vajade i stambordet längst bort till vänster. Man kände sig då som en av de få utkorade.