Ulf Brunnberg utan byxor
Det är en sån obönhörlig bild av liksom... vad säger man? Kroppens sorg och själens obotliga ensamhet. Ja, men verkligen. Och samtidigt den bilden man får av en gammal tung runkande Sunemangs i sin lägenhet i Vasastan. Ensam och det är mörkt kanske. Det kanske är januari. Nej, fy fan. Men vi ska hålla oss för goda att hånskratta. För att vi kommer alla att vara där.