Vansinnigt överdriven operettgreve
som man inte riktigt kunde styra över själv. Plötsligt så flögs man liksom med helikopter och sattes ner på någon surströmmingskiva i Örnsköldsvik, eller vad det nu var. Så vaknar man upp och inser att här står jag och mimar i tysk tv tillsammans med Julio Iglesias. Och så kan man tänka, jag tänker på Dr. Alban de åren där runt No Coke och Hello Africa. Det måste ha snurrat i en sån fruktansvärd hastighet för honom.