I dag fyller Alexandra Dahlström år — och det är anledning att minnas hennes roll i en av 90-talets mest kontroversiella svenska filmer.
I Della Morta-podden dyker skådespelerskan upp i samband med diskussioner om Fucking Åmål, Lukas Moodysson klassiker från 1998. Det är inte en helt okontroversiell film, långt ifrån. Fredrik och Kalle återkommer till hur den mottogs — och framför allt: hur den inte mottogs av vissa lyssnare.
Det finns något oväntad ironi i de två citaten som dyker upp. I det första snackas det om en helt annan film, där Dahlström spelar en styvdotter som bemöts med rasistisk förakt och förintelse av sin muslimske pojkvän — en skarp samtidskommentar som uppenbart provocerar. I det andra citatet handlar det just om Fucking Åmål och dess mottagande: kritiker som menade att filmen var “för konstruerad”, för väl regisserad, nästan. Att Dahlström var för vacker för att spela lesbisk — en fördom som Lasse Anrell tog upp precis för att försöka påpeka hur absurd den var.
Det är en skojig poäng, egentligen. En film som ville säga något skarpt och ärlighet om ungdom, kärlek och marginalisering mötes av det blinda fördomsfullt. Och när Fredrik och Kalle återkommer till detta — det är inte bara filmhistoria de diskuterar. Det handlar om hur vi ser på representationer, om vad vi tror att människor “bör” vara, och hur filmen faktiskt låg på gränsen mellan att provocera och att bli för respektlös.
Dahlström har gjort mycket annat, såklart. Men hennes närvaro i dessa två helt olika filmrum säger något om hur svensk film navigerar mellan det obekväma och det nödvändiga — och om hur mottagarna alltid tar med sig sina egna fördomar in i mörkret.