Den 27 januari 1947 föddes Björn Afzelius — och Fredrik och Kalle verkar aldrig riktigt kunna sluta undra över honom. Det är något nästan ofattbart över hans närvaro i podden: en man som kunde innehålla “så mycket genialitet” samtidigt som han var “en lovlig sportkopp”, enligt Fredrik i avsnitt 127.
Det som slår en när man lyssnar är hur mycket Afzelius verkar ha varit ett problem — inte musikmässigt, utan existentiellt. Han dyker upp i sketchsammanhang (Kreppers alter ego Johnny Boy fick sjunga en av hans låtar), han är dömt att mörkanderas för sina privata förhållanden, och hans musikaliska arv är så komplicerat att det tar ett helt dokumentärfilmprojekt att försöka reda ut honom. Fredrik och Kalle diskuterar denna film med en blandning av beundran och frustration — det är “gjord med en väldig kärlek men absolut inte” utan kritiska ögon.
Det finns något särskilt intressant i hur Afzelius position skiftar. Han var långt ifrån “hip-faktor” inom vänstern ursprungligen, men låtar som “På stormiga vatten” har tolkats långt senare. Och jämförelsen med Ulf Lundell är brännande: hade man spelat upp dem för en förälder skulle Lundell verka gubbig, medan Afzelius blev kodad som tonåring. Det är en helt omvänd värdehieraki än vad man kunde förvänta.
Vad som också dyker upp är relationerna — Marianne Lindberg De Geer som mor till ett av hans barn, Francesco Eipolito som kompis och vittne. Och senare tolkningar, som när Matilda Magnusson gjorde en coverplatta och lyfte fram festskisserna i hans verk — något om ett mingelparty som tycks säga något viktigt om vem han var.
Björn Afzelius verkar vara en av poddens återkommande måttstockar för svenska kulturens motsägelser.