Elof Ahrle föddes för exakt 126 år sedan — den 21 januari 1900 — och blev en av 1930-40-talets mest karakteristiska svenska filmfigurer. Men inte genom att spela huvudroller eller dramatiska karaktärer. Ahrle blev legendarisk för något mycket mer specifikt: han var Loffe.
I Della Morta-podden återkommer Fredrik och Kalle ofta till Ahrle som en slags måttstock för en särskild typ av svensk filmgestalt. Han var “the original Loffe” — den glada söderkisen som verkade så naturlig på screen att figuren blev närapå ett eget fenomen. Fredrik beskriver hur Ahrle “under 40-talet framförallt gestaltade olika sköna kisar på film” som kallades för Loffe, helt enkelt därför att han själv kallades Loffe. Det var inte en upptakt till senare karaktärer — det var utgångspunkten.
Det fascinerande för grabbar i podden är att Ahrle verkade ha varit precis sådär i verkligheten också. Till skillnad från Åke Grönberg, som “absolut inte var så hjärtlig i verkligheten som han verkade i film,” var Ahrle “den borne söderkisen” — “Tjenare grabbar, Tira. Usar i kvanting.” Ahrle var sin roll.
Det här får konsekvenser långt senare. När Janne Carlsson skulle spela Loffe i en senare produktion, byggde rollen på Ahrles föreställning. Rollen var “skriven för nån som pratade söderslang och hade samma obekymrade, livsoptimistiska framtoning som Elof Ahrle hade på sin tid.”
Ahrle hade också en son, Leif Ahrle, som blev känd för andra saker — han spelade Kjell i Varuhuset och blev senare målande konstnär. Men Elof själv? Han blev den man man tänkte på när ordet “Loffe” dök upp i svensk filmkultur.