Den 4 februari 1967 föddes Felix Herngren — och i Della Morta sök dyker han upp som en sorts kulturell spöke, en figur som Fredrik och Kalle återkommer till med en blandning av beundran och frustration över att han inte får den uppmärksamhet han förtjänar.
Det börjar med hans ungdomsarbete. Han var del av Pentagon-gänget, som startade på restaurangen Skitiga duken tillsammans med Pontus Genaia — en grupp som gjorde ZNZ-TV och vars sketchverk genomsyrades av ett särskilt sätt att konstruera humor. “Det är ju också kört genom ett maskineri,” säger Fredrik och Kalle. “Saker ska se ut så här.” Det finns något obsessivt och välgenomtänkt i Herngrens arbetssätt, något som skiljer honom från många av hans jämnåriga regissörer från 1965-kullens glitterande generation — Tomas Alfredson, Jonas Åkerlund, Ulf Malmros.
Men det är i hans karakterarbete som Herngren blir riktigt intressant för podden. Hans figur Källa Bie från någon produktion kändes “oväntat frisk” trots — eller kanske på grund av — aldersgapet: en 35-36-åring och hans mycket yngre älskarinna. Och senare Papi Raul, en figur som blev så ikonisk att Warner ville göra en samlingsvideo kallad “Definitivt Papi Raul.”
Det som fascinerar Fredrik och Kalle mest är dock Herngrens förhållning till verklighet. Till skillnad från Jens Lapidus-inspirerade figurer bygger Herngren sina karaktärer på specifika människor han känner — något han är “väldigt tydlig med.” Det finns en slags dokumentarisk precision i det humorarbetet.
Och ändå: “Vi måste höja Felix Herngren,” säger de. Han förblir något av en underlös klassiker, en artist som borde ha mer att göra, vars geni känns mindre erkänd än det borde vara.