Harriet Andersson fyller år idag — och det är lämpligt att hon uppmärksammas på det, för hon är en av de stora skuggor som löper genom Della Mortas samtal om svensk kulturhistoria. Inte minst för att hon är oöverträffad när det kommer till att provokativt äga sin egen kropp på 1950-talets svenska biograf.
Fredrik och Kalle återkommer till henne gång på gång, ofta i kopplingar som säger något om maktstrukturer och skandaler. När de diskuterar namnidentitet får Andersson särskild uppmärksamhet — tillsammans med Bibi Andersson blev hon så välkänd att hon nästan blev sitt eget namnproblem. “Man kommer inte ihåg vem som är vem”, konstaterar de, vilket inte är helt ointressant för två skådespelerskor som skulle komma att bli klassiska namn inom svensk film.
Men poängen blir större när de följer hennes personliga dramaturgi. Relationen med Per Oscarsson på början av 1950-talet — när de var förlovade och bodde tillsammans — skjuter in i större berättelser om sexualitet och kontroll. Och så Sommaren med Monika, en film som Fredrik och Kalle verkar betrakta som något av en vändpunkt i hur kvinnlig sexualitet kunde visas på film.
Det finns också något komiskt över hur Andersson dyker upp i Harry Scheins liv enligt Donners narrativ: inte bara samma whisky och cigaretter, utan också samma kvinnor. Hon blir del av en större rörelse genom Bergman-skådisspeleri och kulturell gravity.
Jan Lundholts bok om henne nämns flyktig men intressant — hon var revyprimadonna innan hon blev filmstjärna, vilket Fredrik och Kalle tycks se som betydelsefullt för hennes närvaro och säkerhet inför kameran.
Hon dyker upp överallt, helt enkelt. En av de skådespelerskor vars närhet till stora män – och hennes egen närvaro – verkar ha gjort hennes historia till något man inte helt kan komma förbi.