I dag fyller Helena Bergström 62 år — eller skulle ha gjort det, om hon levde. Född denna dag 1964, blev hon en av svensk films mest lysande stjärnor under 1980- och 90-talen, men hennes namn väcker också något märkligt i podden: en viss obehagskänsla över hur minnet kommit att omvandla henne.
Fredrik och Kalle återkommer till denna konstiga motsättning. Här är en skådespelerska som har gjort återupptäckande TV med Tintin Andersson i Vidöppet, som är halvsyster till Gigi Hamilton, som arbetat intensivt med Ernst-Hugo Järegård på scen — arbete som var både givande och “jävligt jobbigt”, enligt hennes egen beskrivning. Men det är som om publiken har låst fast hennes bild vid något helt annat.
Den märkliga jämförelsen med Greta Garbo och Ingrid Bergman irriterar Fredrik. Det är, som han säger, från första början en “jättetaskig jämförelse” — och Helena Bergström själv verkar ha varit väl medveten om det. Hon blev ofta cast i Colin Nutleys filmer tillsammans med andra skådespelerskor i en sorts tävlan som inte handlade om hennes egen förtjänst. “Smick kan hon få vara med i det sammanhanget och sen är det bra med det,” nosar Fredrik ironiskt.
Musiken kring hennes namn är intressant: Orup skrev sånger till hennes film, och Semia Hamilton (Gigi Hamilton igen!) sjöng ledmotiven. Men det är de offentliga filmerna — framför allt tillsammans med Lassgård — som fastnade i minnet, ofta kritiserade för att vara “slarviga och ogenomtänkta.”
Det finns något vemodigt över hur en mycket driven och arbetsam skådespelerska kom att minnenas på ett sätt som knappt rör hennes faktiska insatser.