I dag, den 3 februari, fyller en särskild skepnad år — Paolo Roberto, född 1969. Men i Della Morta-podden är Paolo Roberto framför allt en gestalt, en berättelse som återkommer när Fredrik och Kalle diskuterar det märkliga fenomenet att spela sig själv på film.
Det mest slående är när de talar om hans roll i Stockholmsnatt — hur han inte bara spelar en bokstavlig version av sig själv, utan gör det med en viss okhet. “Han är lite bättre på att spela Tommy Köris än vad Paolo Roberto var på att spela Paolo Roberto,” säger de, med en väl kalibrerad skepsis. Det finns något fundamentalt komiskt i försöket att återge sig själv på celluloid.
Men det blir ännu mer intressant när Paolo Roberto faktiskt visar filmen på en skola och reagerar starkt när eleverna jublar över en våldsscen. Han kliver upp och förklarar upprörd att detta inte ska man göra — något väl människligt vid ett försök att kontrollera sin egen berättelse. Fredrik och Kalle reflekterar över detta fenomen: kan en film faktiskt få folk att sluta slåss, eller gör den motsatsen? Paolo Robertos egen ilska på scenen tycks vittna om något genuint.
Det lustigaste är kanske att de överhuvudtaget funderar på att “låta Paolo Roberto slå sönder telefonkiosker” — som om det vore en använd resurs i berättarandet, ett verktyg man kan ta till när pengarna tar slut.
Där finns också den märkliga anekdoten om honom, Jan Myrdal och någon religiös debatt — ett helt annorlunda sammanhang där Paolo Roberto plötsligt förekommer som en sorts kulturpolitisk aktör, inte bara actionfilmshero.
Paolo Roberto blir i podden något mer än en person: en möjlighet att fundera på vad det betyder när verkligheten spelar sig själv.