Den 10 februari 1881 föddes Pauline Brunius — en av svensk teaterns mest märkliga och kraftfulla gestalter. I Della Morta-podden är hon en återkommande figur som framträder i en särskild glans: inte bara som skådespelerska och regissör, utan som ett helt fenomen av självhävdelse och närvaro.
Fredrik och Kalle återkommer gång på gång till hennes rolle som teaterdirektör — hon blev den första kvinnliga Dramatenchefen i slutet på 1930-talet, tillsammans med sin make John W. Brunius. Men det som gör henne verkligt intressant i poddens värld är hur hon närvarade. Hon är en person om vilken anekdoter växer som svampar efter regn. Som när Lillie Siden ska ha kommit fram och daskad henne i ryggen med orden: “Förlåt Pollen, var det du? Jag trodde det var kronprinsessan.”
Hon fungerar också som en sorts jämförelsepunkt — Fredrik och Kalle använder henne när de pratar om maktmänniskor inom teatervärlden. Hon återkommer när de diskuterar Gösta Ekman den äldre, som var hennes kollegial motpart, och när de berättar om Axel Bosin, den geniförklarade regissören som var “ett jävla rövhål mot alla”. Det finns något hos Pauline Brunius som handlar om att ständigt märkas — att synliggöra sig själv i en mansdominerad kulturvärld.
Även revygenre-legenden Harry Roeck Hansen använde henne som karaktär — utklädd till Dramatenchefen sjöng han på melodi till “Lambeth Walk”. Hon blev en typ, en stereotype nästan — men bara för att hon först var den verkliga saken.