Wille Crafoord fyller år idag — och i Della Morta söks han upp inte minst för sitt sätt att säga nej till konventioner, både musikaliskt och ideologiskt.
Han dyker upp som en slags provocerande figur i podden, någon som gärna hävdar sin egen originalitet. Fredrik och Kalle återkommer flera gånger till hans argumentation: att han, trots högerkonservatism, kan kalla sig punk och mer alternativ än alla vänstertrubadurerna omkring honom. Det är en poäng som både provocerar och fascinerar — hur identitet och estetik inte följer förväntade vägar.
En stor del av Wille Crafoord-spåret handlar om sampling och textförfattande. Han användes av andra — hans röst samplas, hans texter används — men han hade också sitt eget estetiskt projekt. Det framkommer att han skrev “Smoke Rings” för någon, ett kort som blev omtvistat när Leif Garrets röst användes utan tillåtelse. Men Crafoord hade ett trump: han satt på textsidan redan från början.
Det intressanta är hur han talar om ambition och omöjlighet. När han säger att de försöker låta som amerikanska hiphopare men inte kan — och att det blir originellt på något vis — fångar han något fundamentalt om svensk musikkultur: när vi inte helt kan kopiera något främmande, blir vi tvungna att uppfinna något nytt. Det är nästan en ursäkt för originalitet genom ofullkomlighet.
Han är också en musiksamlare med smak — han klippte ihop pianostycken av Errol Garner och Oscar Peterson, den sortens kuraterad passion som återkommer ofta i podden.
Lyssna på hur Fredrik och Kalle ringar in honom — en figur som både provocerar och underhåller, vars idéer om politik, punk och musik inte helt går ihop, men som gör det ändå. Det är nästan lite fascinerat över hans självsäkerhet.